iprenberoende

Sommarlovet har varit igång i några veckor nu och till en början innebar det endast en enda sak för mig: sova.
Efter det värsta skolåret i hela min studieperiods historia, kan jag inte säga annat än att jag gått på tomgång, nu, de sista månaderna. Om det varit nån som undrat vad i helvete det var för fel på mig, så har ni nu fått förklaringen. Jag var död.
       Hur som helst så fick jag tillslut min efterlängtade sömn och sov bort många dagar, men what a hell!

En fredag för lite mer än tre veckor sedan blev jag tvungen att vakna, resan till Stockholm började och vad jag inte visste då, men som skulle komma att bli det stora äventyret, eller snarare "The big change"

okej, jag ville egentligen inte gå på den där musikalkursen. 
      Vad som hade framstått som  "en bra erfarenhet inför framtiden" när jag såg annonsen på skolans hemsida, verkade nu bli en fem-dagars- lekstuga-för-hälften-så-gamla-småbarn-och-jag-i-en-stad-som-jag-bara-har-upplevt-i-nöjessammanhang-förut-och-med-en-antagligen-enorm-skara-människor-som-jag-aldrig-hade-mött-och-hur-i-helvete-skulle-jag-kunna-lära-känna-alla-dem-och-kanske-uppfattades-jag-som-en-medelålders-gumma-helt-desperat-som-inte-hade-andra-intressen-än-att-ragga-nya-kompisar-bland-små-försvarslösa-barn.
     Jo, så skulle det nog bli.

Måste jag nämna att mina farhågor smått besannades första dagen i den där klaustrofobiska lilla källarlokalen.

     Jag kom instormande, om möjligt något försenad, försökte stapplande få av mig mina snörskor samtidigt som en kvinnlig lärare (antog jag - alltså att hon var lärare, inte att hon var kvinnlig) överöste mig med hälsningsfraser, varpå hon gav mig en grön plastmugg med små barnsliga klistermärken och mitt namn på samt en bunt papper.  
     I rummet utanför den lilla skohallen, satt alla elever -nej, ursäkta mig - alla barnen, med sina -- och jag kände en obehaglig känsla någonstans i magen - föräldrar. Jag kanske skulle ha tillåtit mamma att föjla med iallafall.
      Eller, nej.
      Nu framstod jag ju som den snart-vuxna och erfarna person som jag faktiskt är. Praktiskt.
      Okej, fast jag kunde inte låta bli att känna mig lite mobbad
      Eller inte...

När det så småningom blev dags för föräldrarna att "klippa navelsträngen" och barnen och jag tyvärr var tvungna att följa med de tre lärarna in i en kvalmig och liten - och jag vågade knappt tro det eftersom jag nästan omedelbart fick syrebrist -  dans-sal. 
        Jag lade oroligt mina saker i ett hörn och såg noga till att ingen av ungarnas Bratz-väskor  lades alltför nära, och absolut inte på dem!
        Och, jaa, vi blev ombedda att ställa oss i en ring.
        Och - ve och fasa (och då menar jag det verkligen!) vi blev tvingade att hoppa in i den där jävla ringen en och en och göra nån rörelse - "vilken som helst "(som att det skulle underlätta något!) samtidigt som vi sade våra namn. Därefter skulle alla andra säga tex "Hej Isabel" och göra samma rörelser som jag. Herregud
        Jag blev med ens minst lika nervös och ångestfylld som de små barnen och sneglade stridslystet mot dörren snett bakom mig. Men jag kunde inte gå därifrån, även om jag ville det. 
        Allt eftersom de andra skuttade in i ringen, presenterade sig själva med sina diverse piruetter, handklappningar och stampanden, intalade jag mig själv att det här, det skulle gå riktigt bra!
        Man måste ju försöka, iallafall.
        Hoppet är det sista som överger människan. 
        Självaktningen är det näst sista.
        Jag gick beslutsamt in i ringen, sa: "Hej, jag heter Isabel"  och slog ut med armarna i en - jaja, jag improviserade iallafall att det var det - showig gest,  varpå alla utbrast, (lärarna något mer entusiastiskt än de andra) "Hej Isabel" och gjorde, åtminstone något i stil med, min "showiga armdans". Jag skulle inte bli förvånad om iallafall någon slog till personen bredvid sig. Det skulle jag ha gjort.
         Jag var ändå lättad att jag hade gjort min presentation också  av den anledningen att det trots allt gick relativt bra för mig. Jag menar, jag hade ju faktiskt inte någon jättesvår-inlärd rörelse. Ingen snygg heller, för den delen, men sådant är ju bara för folk på elitnivå och perkektionister. Inte för mig och denna unga folksamling.
          Vid det här skedet undrade jag ändå:
           Kan det bli värre???
           Oja.
           Dansläraren Åke, log ett retsamt och finurligt leende, som jag skulle få se mycket av den närmsta framtiden, (by the way så såg han just vid sådana tillfällen mycket ut som Måns i Pelle Svanslös - då förstår ni, va?!) gick in i mitten av ringen och sa:
          "Nu ska vi göra en uppvärmning..."
           Jag log stelt
           "...som ni som går här nog känner igen. Vi ska sjunga en sång..."
            Hmm.. jag kanske inte dör iallafall...

           "...och göra rörelser till..."
           Okej, jag är ju inte precis överraskad...
           "Det är en sång som jag tror att ni alla känner till..."
            Jättebra!
           "Det är en sång som heter..."
           Jag kanske kan få ett solo, haha..
           "...'Huvud, axlar, knä och tå'..."
           Jesus!
           När vi hade sjungit den där baaarnvisan och gjort ja, ni vet - de där klassiska rööörelsernaa, klev Åke åter in i ringen med det där överdrivet pillemariska leendet. 
           "Nu när ni har gjort rörelserna på er själva.."
           ...Kan vi sluta för dagen?...
           "Ska ni göra samma rörelser på personerna brevid er!..."
           Du, varför är jag inte förvånad??? VARFÖR ÄR JAG INTE FÖRVÅNAD???
           "...Akta bara så att ni inte råkar peta ut någons ögon eller skadar någons näsa...haha..."
            Jag pressade samman läpparna till ett stelt leende och tog ett  tyst farväl av huvud, axlar, knä och tå, ögon, öron och näsan likaså. 
            Näsoperationer har visst blivit billigare.