iprenberoende

"När man tränar, utsöndras endorfiner i kroppen så att man känner sig lycklig och kan plugga ännu bättre!  så sa Eve och drog med mig till badhuset. Jag var trött och stressad pga att jag skulle arbeta med diverse läxor när jag kom hem, men följde mer eller mindre lydigt med.
Och, jo, visst gick det bra. Vi var hurtiga och simmade 1 km, och jag var inte ens trött. Som jag sa just då till Eve, hade jag faktiskt kunnat simma 40 längder till. Jag lovar, jag överdriver inte mina idrottsprestationer, den här gången var det niente de problemo. 
Efteråt kände jag mig förvånansvärt uppåt, nästintill lycklig. Hon ska då alltid ha rätt!

Här följer en av alla konversationer vi hade i bassängen, som gjorde att tiden flög iväg och kroppen simmade på utan att tveka.

Eve: Hur går det med C då?
Jag: Med C, Gud, ja det var ju länge sen
E: Men ni har pratat och så?
I: Jaja, vi pratar och han är jättesnäll men... nej. Ibland är han för bögig. ibland är jag nästan säker på att han är bög. Vissa stunder kan jag tycka att Åh han är för söt och liksom så. Men jag tänder verkligen inte på honom längre.
E: Så du skulle alltså inte kunna tänka dig att ligga med honom
I: Nej, nej!!
E: jag förstår, det skulle vara som att ligga med sin lillebrorsa, typ, va?
I: hehe njaaa snarare som att ligga med sin lillasyrra....


xD

Isabel säger:

men du, jag ser dig

Sara säger:

va?

Isabel säger:

jag står utanför ditt fönster!

Sara säger:

haha jag tyckte väl att det var en snygging som hängde där ;P

Isabel säger:

jaa joo nånstans ska man ju hänga ;P

nämen jag tyckte du lät så ensam så jag tänkte vafan jag kan väl ta bussen dit och muntra upp my sara ^^

Sara säger:

najs ^^

ja det är alltid trevligt med lite stalkerbesök ^^

Isabel säger:

inte stalkar jag dig inte.. ditt undermedvetna bönade och bad till mitt undermedvetna så ja, du är lite skyldig du oxå! ;O

Sara säger:

ja det är klart ^^ ;P

Isabel säger:

du försökte lägga all skuld på mig

Sara säger:

ja förlåt ^^ men jag tror att du tänder på att bli hunsad så jag gör det för ditt eget bästa

Isabel säger:

neej du har helt missuppfattat mig saaaraaaaaaa  det får mitt hjärta att gå i tusen bitar. när jag var ung och lynnig då tände jag på att bli dissad, men jag har lärt mig av livet, nu är jag en lärd kvinna!

Sara säger:

ack vilket misstag jag har begått, jag ber om ursäkt för mitt ohyggliga uppträdande, hur kan jag gottgöra madame på bästa sätt?

Isabel säger:

åh jag är rädd att det inte finns någonting fraulein kan göra för att få oss på bättre humör eller vårat självförtroende i topp. Det bästa vore nog om fraulein skaffade oss en riktigt anständig och stilig ung man som vi kunde sällskapa med! är det för mycket begärt av fraulein??

Sara säger:

hm, en stilig och anständig ung man kan vara ack så svårt att finna i dagens samhälle, när man dessutom söker en viss ekonomisk standard är det dock ännu mer komplicerad, för inte kan madame ha en vanlig knegare nej adel måste det vara! Vi får be att återkomma på den punkten i ett senare skede

Isabel säger:

Åh inte strävar vi efter framgång och förmögenhet! Vi önskar mycket väl en man av ringa börd såvida denne man har en skönhet som vi både kan se utifrån och inifrån. Vi behagar män som är bra för oss, som icke kysser som havets varelser eller dricker rusdrycker som sätter prägel på hans yttre. Vi ställer mycket låga krav förvisso, fraulein!

Sara säger:

jaså där ser man, ni söker måhända en man med grace helt olik vad havet må bringa? Det kan icke vara för mycket begärt av sådan behaglig ung madame, det är ju trots allt hennes ära som står på spel och kanske i viss mån fysiska hälsa då madame tyvärr inte är utrustad med gälar, något som utan tvekan skulle ha varit förvånansvärt smickrande tack vare madames fördelaktiga anlete

Isabel säger:

fraulein vet ju att vi aldrig varit speciellt intresserade av havet. Det glädjer mig att fraulein har förstått vårat dilemma och varför det vore helt oacceptabelt med en sådan man. Visst skulle vi gärna vara utsmyckade med gälar som havsfolket självt men dessvärre är det en omöjlighet, precis som fraulein själv påstår. Alltså vill vi mycket gärna träffa en man som är helt olik en fisk och en suput! måhända fraulein har vetskapen om en sådan!

Sara säger:

hm, måhända kan vi finna en ung man med dessa kriterier uppfyllda  då vi far utomlands nästa helg, Tyskland ska allt ha fin adel och i värsta fall kan vi få tag i något likvärdigt. Misströsta icke, mitt kall är funnet!

Isabel säger:

Jag litar fullständigt på fraulein och på att fraulein måhända kan finna en lämplig man och bringa honom med sig hem. Vi accepterar både adel och likvärdig härkomst. Vi har dock en kriterie, förutom att denne icke får bete sig som en fisk eller missbruka rusdrycker och det är att den funne mannen måste innehava egenskapen av breda axlar. vems axlar fraulein jämför med intresserar mig icke, bara fraulein tar uppdraget på högsta allvar!

Sara säger:

självklart åtar jag mig detta uppdrag ytterst seriöst och jag ska fullfölja detta om jag så stupar på kuppen. Men att det finns bredaxlade unga män i tyskland det har jag till och med bildbevis på.

Isabel säger:

fraulein är min trogna vän och tjänarinna. hur kunde jag någonsin tvivla på frauleins bedrifter! Men fraulein måste förstå att vi har ytterligare några få kriterier: mannen i fråga kommer inte över tröskeln till vårat hem om han är medlem i den syndiga gruppen kallad Tokio Hotel!! bredaxlad eller icke!! Fraulein måste förlåta oss

Sara säger:

Jag hade uppfattningen att madame gillade en liten del synd. Men misströsta icke, där är trots allt inte det mest ultimata stället att leta efter breda axlar, genomsnittet är inte så brett. Dock visar Mr Listing exempel på att goda axel-gener finns i landet. Nog måste det även finnas inom landets adel. Men nu ska jag  gå, det är dags för te. Vi synas imorgon kära vän

Isabel säger:

det gör vi käraste fraulein!  det är nämligen dags för vårat eget kvällste med kaka innehållande den syndigaste kryddan av dem alla: kakao!! Lova oss fraulein att ni ej berättar för någon!!!

Jojomen. När vi kom hem från en promenad i det snövita väntade detta, ett strömavbrott lömskt på oss innanför dörren.
Vi fick laga mat och koka vatten på vedspisen och jag jämförde mig med mina förfäder från tidigt 1900-tal. Och, visst kan man leva och lära på detta enkla gamla vis, men det tog verkligen år för vattnet att börja koka - om det nu någonsin gjorde det alls. Jag känner nu att jag kan klara mig utan el, vilket alla andra också borde känna, men, ja, vi lever ju tveklöst i en mycket bekväm tidsepok. Om jag fick välja, skulle jag rösta på bekvämlighet, bara för att det är så mycket angenämare.

Har skrivit en del på boken nu på sistone, och det är stressigt minsann, för jag vill ha klart den till på fredag, villket är svårt med tanke på att jag har så förfärligt mycket annat. Boken vi läser på engelskan, Angela's Ashes (sv. titel Ängeln på sjunde trappsteget) är stundtals bra och intressant, men just nu är den så förfärligt tråkig och seg. Ja, just nu händer absolut ingenting. Känner bara för att skrika ut i förtvivlan:

"Och, I don't want to read that bloody book anymore and if ye wee lad want me to sacrifice all me time on it, I'd rather set all the bloody Ireland on fire - Och!"

Alltså, inget ont menat om Irland. Kanske mest om själva skolsystemet.  Peace

Apropå Melodifestivalen igår - rätt låtar gick vidare, de andra, förutom Caroline af Ugglas, var bara dynga. Marie Serneholt ska vi inte prata om, inte heller den unge motbjudande fd pojkbandskillen från Jönköping. Usch!
Tyckte Petra Mede var riktigt bra - klädbytena var helt klockrena!
Det nya röstningssystemet var krångligt, är glad att jag slapp ta mig an det. 
                                                                                                                                                                                               Adjö

Jag vet inte vad det är med mig. Har börjat tycka det mesta i skolan är tråkigt, till och med Sceniskt Musikprojekt. Och så är jag inte hungrig på mat längre, förutom sent på kvällarna - ibland. Jag kan i och för sig äta sötsaker, som tex idag när jag smällde i mig en rätt stor kladdkaksbit hos Märtas tillsammans med Eve (fast hon hade en egen bit, Eve alltså). Blev dock lite illamående och kände mig tjock direkt efteråt. Försökte övertyga Eve om att enbart-tuggummi-kost var en bra bantningsmetod, men hon propsade på att man bara blev hungrigare av det. Förstås.

Igår var ganska tråkig. Hade skola, så klart, som var tråkig nästan rakt igenom. Efter Sceniskt gick K med mig hem för vid klockan 18.00 skulle vi ta en buss till Universitetet för en föreläsning. Jag köpte en liten baguette och en paprika till oss på Coop, som vi tillagade hos mig och åt samtidigt som vi diskuterade allt mellan himmel och jord och Piltshowen. Mest det sistnämnda.
Sedan åkte vi alltså till Universitet, träffade Sara och Pierre "Hästälskaren" Ogeryd på bussen. Föreläsningen, var långdragen, ibland intressant, men främst en alltför stor belastning på mina sköra nervceller. Jag vågar säga att de flesta av oss i klassen var trötta (inte så konstigt: skoldagen var från ca 8.10-16.45). K somnade till lite ett par gånger, med all rätt. Vi kunde ha kommit med bussen som gick 20.45, men frågorna efteråt (bland den vuxna delen av publiken) försenade vår avfärd, och vi tvingades vänta på bussen som gick 21.17. Det var kallt.

Inatt drömde jag en smått klaustrofobisk dröm. Agnes skulle absolut köra mig  (för jag skulle hämta min packning som jag hade glömt hemma, skulle resa nånstans) men när vi kom ut på landet i mörkret och man inte såg vägen framför bilen, gasade dessvärre den redan nämnda Agnes på. Jag utbrast oroligt att vi kanske körde på någonting eller körde av vägen om hon fortsatte så där. Men hon sa hurtigt att vi inte skulle komma någonstans om hon inte gasade som en annan racerförare. Helt plötsligt var Sara där och medan Agnes pressade ner gaspedalen satt hon vänd mot Sara och diskuterade lugnt. Jag fick således panik och försökte trycka ner pedalerna jag hade vid mina fötter (som på en bilskole-bil), men ingenting hände. Vi klarade oss hem, dock. Jag tog min packning, kom på nåt sätt därifrån, men kom sedan på att jag hade glömt mina linser och att den väska jag trodde jag behövde, som jag nu hade, inte innehöll ett enda välbehövligt föremål.
Drömde sedan att  jag och några, tror det var  min klass, och några till (Denise, tror jag) plötsligt brast ut i I got life från Hair, dansade, hoppade runt, sjöng och jag vet inte vad.

Idag hände ingenting, nästan. Jo, jag var på synundersökning och fick dåligt samvete när jag inte såg de där små bokstäverna. Och just det, så blev jag glad när jag gick in i matsalen. En trevlig överraskning väntade strax innanför ingången.

Farväl

 

Jag är kär! Jo det är sant, så okontrollerbart, frustrerat kär.
Jag föll handlöst direkt. Jag föll och föll och landade aldrig.
Det var kärlek vid första ögonkastet, för båda två. När vi såg varandra förstod vi att vi var som skapta för att leva tillsammans. Vissa faktum kan inte ifrågasättas. Faktumet att vi hör ihop är ett sådant. 
Vi ska aldrig få skiljas åt, aldrig någonsin. Jag visste från första stund att jag var tvungen att aldrig släppa taget, att mitt liv för alltid nu var förändrat.
Så, kolla in min älskling här nedan, visst är den förtjusande?

Apropå Piltshowen som var för en vecka sen, jag kanske skulle ta och nämna nåt om den.
    Fast, vad finns det att säga?
    Jo, jag var nervös och ville ett tag dra mig ur det hela. Men skam den som ger sig, för vad är värre än att inte ha vågat? Stundtals var det roligt, och det fanns en del trevliga människor man kunde prata med och vissa av de medverkade gav mig massor av komplimanger medan andra inte sa något alls. Jag tyckte bäst om de förstnämnda, vissa av dem ibland riktigt mycket. 
    Nu var det i allafall så att jag gjorde det jag skulle, stannade hela dagen, gick upp på scenen och sjöng min egna låt och sedan efteråt kändes allting bra.
   Jag är hemskt glad över alla vännerna som var där och gav mig sitt stöd. Sara och några till var inte där, men jag vet att de stöttade mig ändå. Tack!!! Agnes filmade också och man får minsann ta och berömma henne för hennes snygga filmning. Sen om jag var bra, kan ju diskuteras.
   Det bästa är att jag är nöjd med mig själv och förvånades över hur bra jag tyckte det lät.

I torsdags var det nattinnebandyn och mot slutet av kvällen var jag pinsamt flummig. Jag vet att jag sa saker och gjorde saker jag inte skulle ha sagt/gjort annars. Måste be alla närvarande om ursäkt för mitt barnsliga uppträdande och om någon kände sig "offended" på något sätt, ska ni veta att jag inte gjorde något med flit..
    Men det är klart, vissa saker kan jag stå för.

På fredagen var det lunchkonsert på Konserthuset, vi var förvånansvärt få som medverkade, men det var bara bra (mindre press). Sara och Agnes var där och de log mot mig när jag sjöng två av mina låtar och jag mådde jättebra av hela konserten. Men, ja, lite "ensamt" var det ändå...